|
Den bästa känslan man kan ha är när man är tillsammans med en person som man är kär i. De problem man kan tänkas ha känns obetydliga och man flyter fram i livet på rosa moln. Många känner så här i början av ett förhållande, men hur blir det sedan, när nyförälskelsen är över?
Många äldre tycker nog att ett förhållande mellan högstadieelever är ganska gulligt och trivialt, men som jag minns det så var känslorna lika starka då som de är idag, cirka tio år senare. Den stora skillnaden är att man inte riktigt visste vad som förväntades av en i ett förhållande. Dessutom så har ett förhållande mellan två femtonåringar inte de bästa förutsättningarna att lyckas. Man hade inga pengar till att göra något kul, man var tvungen att vara hemma en viss tid, man var bara tillsammans. Det var nog trots allt en ganska bra tid, fast å andra sidan tenderar man bara att minnas de bra och roliga sakerna.
För att få en bättre insikt i vilka problem som kan uppstå i ett tonårsförhållande ställde jag därför frågan till några killar i sextonårsåldern. En mening som sammanfattade de fyra killarnas största åsikt angående problem i förhållande kom från Marcus;
- Det jobbigaste är ju när de (flickvännerna) blir förbannade för att man umgås med andra, speciellt med andra tjejer.
- Ja de kan vara så jäkla svartsjuka, man får ju inte ens hänga med polarna, instämmer Viktor. På frågan om vad som kommer först, flickvänner eller polarna, blev svaret ett rungande Polarna!, från samtliga killar.
Jag känner igen mig i de här killarna. I den åldern så gick polarna före för min del. Visst så var det trevligt att umgås med tjejen på tu man hand, men på något sätt var det inte lika roligt. Var man ensam med tjejen kollade man på film och hånglade. Med polarna så mekade man med mopparna, spelade tv-spel, åkte skateboard, spelade fotboll och så vidare. När jag tänker på det nu så tycker jag synd om våra flickvänner. De ville vara med oss, men allt som oftast så innebar det att de fick stå i ett hörn i garaget och titta på när deras pojkvänner trimmade sina mopeder, samtidigt som de försökte hålla tillbaka vrål som bara ren tristess kan orsaka. Det största problemet då var att vi, i alla fall jag, inte uppfattade det. Jag utgick ifrån att min dåvarande flickvän trivdes med att hänga med mig och mina polare. Problemet då var att man inte hade lärt sig att kommunicera riktigt, de flesta samtalen handlade om samma sak – skvaller. Hade man inga gemensamma intressen med tjejen så blev det trist. Behöver jag säga att mina förhållanden på den tiden var väldigt kortvariga? Jag var väldigt självisk och det var nog det största problemet i mina tonårsförhållanden.
Men det fanns förstås också många killar som valde att tillbringa tiden med sina flickvänner, vilket vi i min kompiskrets tyckte var ren öken. De enda gångerna vi träffade dem var ju i plugget, och då var de med sina flickvänner också. Även i det läget så var vi väldigt själviska. När vi tyckte att de var tråkiga så tänkte vi bara på oss själva. De killar som var med sina flickvänner valde att göra det för att de ville, precis som vi valde att meka med mopparna, med eller utan tjej. Det finns inget som är rätt eller fel. Var och en gör som den vill så länge inte någon annan skadas. I min ungdom så var det ju faktiskt några som drabbades, nämligen de stackars tålmodiga tjejerna som stod och hängde i garaget…  Läs också:
|
