|
Jag och min dåvarande pojkvän hade varit tillsammans i ett halvår. Vi hade ett aktivt sexliv, och var inte speciellt noga med att skydda oss. Vi tänkte att ”det går ju alltid att göra abort”. Vår oförsiktighet ledde så klart till att jag blev gravid. Det dröjde ett tag innan jag ens förstod det, mensen hade uteblivit förut. Jag gick i alla fall till ungdomsmottagningen och fick det bekräftat. Det rådde inga tvivel om att det var abort som gällde för mig del, jag var ganska nyss fyllda 15. Jag vågade absolut inte berätta för mina föräldrar, allt sköttes diskret vid sidan om. Det var inte alltid så lätt, jag skulle till exempel infinna mig på mödravårdcentralen strax i åtta en morgon för själva aborten. Föräldrarna undrade naturligtvis varför jag skulle till skolan vid den tiden, när jag vanligtvis inte brukade börja förrän vid niotiden. Jag drog en vit lögn, och cyklade iväg. Blod och spyor
Jag var i sista dagen att kunna ta tabletter, några dagar senare hade det alltså blivit en skrapning. Aborten var inget roligt och enkelt alls, och idag förstår jag inte hur jag kunde vara så dum att tänka att aborter var en enkel sak att klara av. Jag mådde jättedåligt där jag låg på sjukhussängen, i stora trosor med en jättelik tampongblöja på mig, och fick upp grön galla. Hela magen kändes som om den var i uppror, och smärtan i nedre delen av den kändes som en säkert hundra gånger så kraftig mensvärk. Jag kände mig så ofräsch efter allt det jag kräkts. Jag blödde från underlivet i mängder, och jag ville bara duscha. Men det fick jag inte. Jag kissade ut massor med blodklumpar. Barnmorskan var inte särskilt trevlig heller, det kändes verkligen som att hon försökte läxa upp mig. Som när jag vägrade att få ett stolpiller (ett piller som man tar i stjärten) mot illamåendet började hon skälla på mig, och säga att då fick jag minsann skylla mig själv hur jag mådde. Jag grät en massa den dagen, och var så glad när allt var över. Skönt att inte vara ensam
Jag hade tur, och fick inga direkta komplikationer. Självklart var det påfrestande att gå på alla efterkontroller, som under flera veckor efter visade på att jag var positiv fortfarande. Men jag tog mig igenom det, och det är absolut ingenting jag skulle vilja gå igenom igen. Jag hade ändå tur som hade pojkvännen vid min sida hela tiden, på alla kontroller och under själva aborten, och det kändes jättebra att ha honom där.
Läs också:
|
