|
Det fanns en kille som jag hade spanat på länge, men han visade sig inte vara den jag trott. Men jag är glad ändå, det visade sig att hans kompis blev min stora kärlek.
 När jag gick i nian spanade jag in en kille i en parallellklass. Nu kan jag inte riktigt komma ihåg vad det var som var så speciellt med honom, jag var i alla fall förälskad då. Jag gjorde allt för att vara på samma ställe som han. Och det verkade som om han var intresserad av mig. Vi pratade lite då och då, träffades på bussen, men det kändes rätt trögt. Ingenting hände. Jag gav lite hintar om att vi skulle ses, men ingenting fungerade. Konstigt! Han verkade ju så glad och intresserad när vi sågs. Till slut tog jag mod till mig och ringde upp killen. Frågade om vi inte kunde hitta på något någon gång. Men när han förstod att det var en dejt det handlade om, drog hans sig ur.
Sommaren gick och jag lyckades komma över det hela. Vi började gymnasiet och jag stötte fortfarande på killen lite överallt, men då tillsammans med sina kompisar. Nyfiken som jag är kollade jag upp vilka de var. Jag fastnade speciellt för en kille, jag vet inte riktigt varför, men så var det i alla fall. Jag började se kompisen ensam lite då och då och han log mot mig.
Det blev sportlov och en klasskompis bjöd med mig på en fest. Jag hade inga förväntningar alls, eftersom jag inte kände de som hade festen. Jag kom dit och tänkte att det här nog inte skulle bli så kul. Men då, när jag som minst anade det, kom han in i rummet, han som var kompis med killen som dissat mig. Han som inte ville träffa mig var på skidresa, som tur var. Annars hade jag nog inte vågat prata med hans kompis. Vi blev presenterade för varandra och satte oss i en soffa. Den soffan blev vi sittande i tills det var dags att gå hem. Några dagar senare var vi tillsammans. Det blir inte alltid som man tänkt sig, och bra är väl det. Jag hade ju inte velat missa min pojkvän som jag faktiskt fortfarande är tillsammans med. Läs också:
|
