Jag var 19 år när min flickvän blev gravid, då hade vi varit ihop i två år. Egentligen var det inte så förvånande att hon blev gravid, vi var så dumma som trodde att vi skulle kunna undkomma det trots att vi inte skyddade oss alls. Men efter lite funderande så blev man ganska orolig. Det kändes helt fel för oss båda. Ett barn, det kändes förvirrande och stort. Vi själva var inte så gamla. Jag tror att hon också blev oroad och hon verkade ganska nere och ledsen under den tiden.

Ingen av oss berättade för våra föräldrar, vi höll det för oss själva. Och att det var abort som gällde för oss var ett gemensamt och klart beslut. Innan hade jag varit helt emot abort och tyckt att det skulle förbjudas, men när jag själv hamnade i situationen blev den helt annorlunda. Jag minns att vi pratade mycket om känslor och aborten, särskilt innan och under tiden, men efteråt försökte vi bara lägga det bakom oss och glömma. Vi hade nog båda två tankar om det efteråt, men det var sällan det kom på tal. För mig var det givet att vara med henne på undersökningar och efterkontroller, det var ju lika mycket mitt ansvar som hennes. Vår relation påverkades nog inte av händelsen, varken till det positiva eller negativa. Och jag vet att vårt beslut att göra abort var helt rätt, ingen av oss hade kunnat ta hand om ett barn. Vi var tillsammans i två år efter händelsen.

Läs också:

• Abort - ingen rolig erfarenhet