Det var mörkt där inne. Inte så konstigt kanske, med tanke på att alla gardiner var fördragna. Det enda jag kunde se var en mörk trappa som slingrade sig ner till källarplanet. En ytterst smal spiraltrappa, några meter innanför dörren till lokalen.

Den lystes upp av skenet från en roterande diskokula. Inget annat ljus fanns. Ingen utstyrsel syntes. Inga människor så långt mina ögon förmådde se. Intrycket var bara mörkt, tomt och kallt.

Utanför var också mörkt och kallt. Både jag själv och luften jag andades. Jag var ensam och rädd. Rädd för att bli upptäckt av någon förbipasserande, som nyfiket skulle blänga på mig och undra varför jag så intresserat stod och tittade in i just denna lokal.

Inga skyltar ovanför dörren eller på fönstren förklarade var jag hade hamnat. Men jag visste ändå var jag befann mig; jag stod utanför RFSL:s lokal i Linköping. Det hade jag noga tagit reda på, genom veckor av spaning sent på lördagskvällarna.

Men det var inte rädslan för att bli upptäckt som var värst. Det var rädslan för mig själv. Tanken på att just jag var på väg att ta steget in i denna mörka lokal skrämde mig. För vad skulle jag möta där inne? Orgier på golvet? Gubbar i läder, som brutalt for runt med piskan? Eller gifta män som i smyg roade sig med små vilsna gossar?

Kunde verkligen en sån som jag passa in i den miljön? Nej, varför hade jag över huvud taget tagit mig till denna lokal? Jag är väl inte sån... tänkte jag.

Plötsligt rörde sig en skugga där inne. Någon verkade vara på väg upp för trappan.

Mitt hjärta bultade allt hårdare. Jag kunde ju bli upptäckt! Snabbt rusade jag iväg från platsen, bort från allt otäckt, hem till min sköna säng. Precis som jag hade gjort flera kvällar tidigare.

Väl hemma ångrade jag mig och kände att jag faktiskt inte längre kunde hejda min nyfikenhet över vad som skulle kunna finnas inne i RFSL:s lokal. Kanske hade jag precis gått miste om något alldeles fantastiskt. Kanske hade jag flytt från en söt kille som kunde ha gett mig vägledning, som kunde ha blivit en ny bekantskap.

Tillbaka vid lokalen tog jag tag i dörrhandtaget, öppnade och gick in. Fortfarande var där lika mörkt och tomt, med den roterande diskokulan i taget som enda tecken på att över huvud taget någon befann sig i lokalen.

Två meter framför mig slingrade sig den smala trappan ner till källarplanet, varifrån en och annan röst kom. Med en tjock klump i halsen tog jag små steg fram till trappan, och tittade ner, försiktigt. Men såg ingen.

Jag samlade mig, för att kliva ner på översta trappsteget. Låtsades se glad och stark ut, som om det inte alls vore något speciellt att gå ner där.

Jag tog tre steg och kunde skymta en bardisk nedanför trappen. Tog några steg till och fick syn på två killar i 20-årsåldern. Två snygga och tillsynes helt "normala" killar, som just serverade öl till två av gästerna i lokalen. Och även gästerna såg ut att vara killar i min egen ålder. Ingen såg särskilt märklig ut. Inga orgier verkade förekomma. Och inga gubbar i läder syntes.

"Hej, och välkommen", sa' en av killarna bakom bardisken och log glatt mot mig. Nervöst fick jag ur mig ett "hej" tillbaka, varefter ett samtal började ta fart. Ett samtal, några killar emellan, på det sätt jag så länge hade velat uppleva. Ett utbyte av tankar kring ens fantasier om killar.

En sten hade fallit från mitt hjärta. Smått överraskad hade jag upptäckt andra som var som jag, som hade sexuella fantasier om andra killar, och som var i min ålder. Och som såg helt "normala" ut. Varför hade jag under en så lång tid varit livrädd för att gå dit? Varför hade jag varit rädd för mig själv och mina känslor? Det var ju faktiskt helt ofarligt att upptäcka denna befriande miljö. Det var till och med detta som kunde ge mig ett första riktigt liv. Ett liv i sanning.

Text: Joakim Anrell
Juni 1999

• Besök gärna Joakim Anrells egen sida http://www.anrell.nu/ - under rubriken "homosidor" kan du läsa mer om homosexualitet, hur det är att komma ut och leva som homosexuell etc.