|
På gymnasiet läste jag en språkkurs ihop med folk från olika program och klasser. En av dessa personer var Patrik som gick i min parallellklass. När vi träffades i korridoren efter första lektionen så började jag därför att prata med honom. Min klasskompis sa då "Ah, men sluta ragga då!". Jag blev förvånad. Jag raggade inte, jag bara pratade lite. Jag var inte det minsta intresserad av den här killen, han var inte alls min typ. Jag intresserade mig för mörkhåriga, livliga killar. Patrik var raka motsatsen. Han var ljus, lugn och sansad.
Jag trivdes ändå i hans sällskap, han var en sådan person som jag kunde vara mig själv med. Fast i ärlighetens namn visste jag inte riktigt vem jag var. Från att ha varit "fina flickan" under låg- och mellanstadiet till att bli vild festprisse på högstadiet visste jag inte längre vad som verkligen var jag.
 Hur som helst så började jag prata mer och mer med Patrik, jag satt gärna bredvid honom på lektionen. Ibland gick jag extra tidigt för att vara säker på att få sitta bredvid honom istället för bredvid min klasskompis som ofta var lite sen till lektionen. Det mest normala hade ju annars varit att sitta bredvid henne. Hon började fråga mig om jag var intresserad av Patrik. Nej, vi är bara kompisar, svarade jag då. Hon trodde inte på mig, själv gjorde jag det. Jag var inte kär. När man är kär blir man nervös och pirrig i hela kroppen, så hade det ju varit förut. Jag var aldrig generad tillsammans med Patrik, det kändes bara bra att vara i hans närhet. Ibland låtsades jag att jag hade glömt vilka glosor vi hade till nästa gång och var då "tvungen" att ringa och fråga honom. Ibland sa jag att jag behövde hjälp med matten eller något annat och då pluggade vi ihop. När vi skildes åt kramade vi varandra, inget mer. Vi var ju bara kompisar.
Efter två år, när vi gick sista året på gymnasiet, gjorde vi en resa med språkgruppen. Varken jag eller Patrik trivdes i våra värdfamiljer. Därför umgicks vi desto mer. När vi kom därifrån var vi ganska sammansvetsade men fortfarande hade inget hänt. Däremot var det många som hade misstankar om det. Det var egentligen inte så konstigt eftersom vi umgicks ensamma en kväll. Det enda vi gjorde var att spela kort och titta på TV men det var det förstås ingen som trodde på. Väl hemma blev misstankarna ännu starkare. Patriks klasskompisar nynnade brudmarschen när jag gick förbi dem i korridoren. Nu började jag misstänka att han kanske var intresserad, själv såg jag honom fortfarande bara som en kompis. Så småningom fick jag genom min klasskompis reda på att han var intresserad. Nu började jag fundera på om det faktiskt var så att jag också var intresserad. Hela tiden när jag inte var med honom så längtade jag efter honom. När vi var tillsammans längtade jag till när han skulle hem så jag fick krama honom. Ibland funderade jag på hur det skulle vara att leva tillsammans med honom, att skaffa barn och hela baletten. Det som verkligen fick mig att inse mina egna känslor var när jag strulade med en kille och det kändes som om jag var otrogen. Men det var jag ju inte eftersom jag inte var tillsammans med någon. Vid den här tiden började jag också så smått hitta mig själv, min identitetskris var över och jag insåg att Patrik var allt som jag behövde och längtade efter. När jag hade insett det gick det undan. Nu har vi snart varit tillsammans i fyra år.
Läs också:
|
